Djurpratare, någon?

Ok, så här ligger det till. Eftersom många hundfolk läser här och säkert reagerar på min hunds svaga psyke som jag berättat om.
Saken är den att han är inte extremt dålig mentalt: han är verkligen världens bästa och enklaste. Och av den anledningen att vi /jag kommer att låta intresserade (därbland mig själv på kommande material) att använda honom måste jag nu skriva ett litet försvarstal (i försvar mot mig själv, så stört).

Han är inte ett dugg skottberörd. Man kan skramla och väsnas precis intill honom, det bekommer honom inte. Klart han reagerar på ljud som vilken annan normal hund som helst men absolut inte så överdrivet som vissa vallisar kan göra. Han tycker det är helt ok att åka tåg, buss eller andra ställen; lätt för att koppla av på nya ställen. De som träffat honom här nere skulle nog vilja säga att han är rädd/skygg för människor vilket han heller inte är. Där finns rätt mycket i honom (trots allt) vilket gör att han vaktar om han känner sig hemma (dvs han skäller om någon okänd kommer) men släpper det fort. Han är inte särskilt förtjust i människor han inte känner, rätt ointresserad faktiskt och håller sig gärna på avstånd. Inte direkt klappvänlig med andra ord, om man inte känner honom förståts, för då kan man klappa sig trött.
Han är lättlärd och rolig att jobba med, beter sig ungefär som schappehanar gör med principen "hör dig och kommer när jag kissat" eller "säg vad du vill jag behöver inte titta och lyssna samtidigt".

Så kommer vi till hans tönteri...
Han är precis som sin mor rasist rakt genom. Andra schappar är accepterade men inget annat som man inte känner.
Är vi ute och går själva, utan Pommac som tror att hon är stadsministern herself, och möter en större/dominantare hund går Payas in i sig själv och mesar ihop helt. Går vi där en annan dominant hund nyss gått gör han samma sak: sänker svansen och blockerar sig.
Hemma är det inga problem då han är nästan enda hanen i byn. Inte heller i skogen här är det några problem, om vi inte möter någon hund vill säga. Går vi däremot i något bostadsområde eller på cykelvägarna är han totalblockad, det går att bryta med träning eller dyl. men börjar vi gå igen kryper han tillbaka in i sig själv. Inte blir det bättre av att hundägarna vi möter rent ut sagt skiter i att koppla sina hundar utan låter dem springa efter och hålla på.
Bör även tillägga att det idag inte är något problem med hundar på utställningar eller på klubben och att han gillar hundar som han får lära känna (därbland en stor weimaraner hane, briarder, små hundar...)

Ja, det var Payas det.
Annars är han helt normal.